när du rör vid mig.

o jag vill veta vad du önskade den där natten under stjärnorna. o jag vill veta vad du önskade den där gången jag fångade en ögonfrans på din kind. jag vill kunna se dig enkel o aldrig svår. jag trodde du kunde ge mig allt, allt jag ville ha.. men det verkar som om detta skulle bli svårare än vad vi båda trott. du gav så mycket innan, du lovade så mycket innan, att jag bara kunde tro att det verkligen skulle bli perfekt. det är inte jätte dåligt, men det finns så mycket olikheter oss i mellan. samtidigt är du så himla rätt ibland, vi tillsammans har blivit mer rätt än någon gång innan. men hur lång tid ska det ta, hur lång tid orkar jag vänta?

jag blir varm i kroppen när jag hittar ett av dina hårstrån som fastnat på min tröja, en liten påminnelse om att du varit så nära. jag blir så glad när jag hittar din t-shirt på sängen, din lukt spelar mina tankar ett spratt. jag blir så stolt när du uppriktigt berättar något i förtroende, när jag vet att du anförtror dig åt mig. jag blir stum o helt förlägen när du är sådär vacker… o jag blir någon när du rör vid mig. 

hur kan det va försent att säga som det är?

det är så mycket ondska som lever, inom mig, inom dig. ilskan biter sig fast i varenda liten del den bara kan få tag i. o det hugger som knivar i magen, varje gång jag tänker efter. jag antar att vi ligger ganska lika. vi har våra upp o nedgångar just nu, ibland mår vi bra, ibland gör det så ont att man knappt kan stå upp. varenda text jag läser eller hör, påminner om dig eller mig eller oss. tiden går, men rädslan finns kvar. jag finner då o då problem som går att lösa, men du är ett problem för stort för att ens kunna ta i. jag har lagt dig i min ficka, för borta är du inte på långa vägar. kraften finns där ibland, ljusa stunder kommer oftare nu än innan. men du vet inte hur ont det gör, du anar inte vad jag tänker.. hur kan saknaden ta form, formas o bli större än vad som ryms inom mig. jag vill bara lägga mig ned, känna asfalten mot min kind. stänga av allt runt omkring, lyssna till mina dova andetag. jag vill resa mig upp igen, ny o fräsch. min hand nuddar andra själar, men i själva verket rymmer den bara från tomheten av din hud. du gick din väg, feg o svag. kom aldrig att tro att du ska få samma kraft att förstöra igen. tro aldrig att du någonsin kommer mig så nära igen. det vackra sa farväl o jag försvann.

du släckte alla ljusen den natten o jag minns varje stund. min sorg blev deras glädje för en stund.

o jag följde dig längs vägen den natten, så vuxen i din hand..

du kan väl komma o titta i alla fönster om natten med mig? bara för att försäkra mig om att inget ont finns där ute. var det egentligen så att det jag var rädd för, stod precis bredvid mig o höll mig i handen? var det du som försäkrade mig om att inget skulle hända, som skulle skada mig som mest?

det fanns en kärlek…… o ibland vill jag bara ha det så igen.

hej alla glada! insåg nyss att jag inte varit här på år o dar.. eller det är så det känns. dem har ändrat sidan o hela grejen o jag visste fan knappt hur jag skulle bära mig åt för att titta på mina tidigare inlägg.

vad kan jag säga om nuläget? jag vill ha ett jobb! det är väl det största problemet just nu. förut såg man fram emot helgerna, nu gör man inte ens det. vardagarna har liksom dragit ner hela grejen med helgen. men men, det är min deppiga historia det..

o just ja.. fan vad jag stör mig på mig själv ibland, kan knappt hålla tillbaka ord o handlingar. jag är som ett litet barn som sitter i kundvagnen på ica o gömmer klubbor i fickorna fast mamma har köpt åt mig. varför är det så? är det för att jag vet att dem där klubborna som mamma har, kommer ta tid att få? o för att klubborna jag har i fickan kan jag äta när jag vill? jag vet inte. men illa är det.. eller inte så illa som det låter kanske, men jag kan inte säga att det är lätt som en plätt   jag är inte bra på att ha saker jag inte kan nå, eller när saker tar tid. men vet ni, på tal om klubborna. jag kom fram till ganska snabbt att det är bättre att tar dem som mamma har köpt, för då har man inte varit stygg, eller gjort fel.. så jag satsar helhjärtat på klubborna som mamma köpt åt mig haha. ingen hänger med hoppas jag, för det är komplicerat nog som det är höhö..

jag säger bara.. ”låt det för alltid lysa om oss två. låt det alltid vara kärlek som för oss samman…”

ond cirkel

när allt rör sig, men du står still. säg mig, hur står du ut? hur överlever du dagen när allt omkring dig rör sig framåt, men inte du?  när du står o stampar på samma ställe, samma plats.. jag vill intala mig själv att det jag skriver om just nu, inte handlar om mig själv. att det inte stämmer överrens med min vardag. men jag antar att jag inte kan blunda, jag antar att det är så det ser ut just nu.

solo.-

jag vill stänga av allt för ett tag. tills jag lugnat ned mig.

ännu en gång…

ännu en gång.. ännu en favoritlåt. den är så fin, så vacker, så bra!

bara lyssna på den så säger den så himla mycket.

Ron pope – You’re the reason i come home. (även himla himla himla bra är…. Ron pope – a drop in the ocean)

sanna ord.-

tankar,

gömda under ytan.

tankar,

skyddade av tystnad.

o om du bara visste,

då skulle du förstå…

/ Mig.-

du som jag?

är det verkligen bara jag? är det bara jag som håller tyst? är det du också? jag vågar inte, men du vill inte?

först nu när det är försent…

först nu när allt är över o förbi, så kommer man på de små sakerna som var så bra. för små för att synas just i stunden, men stora nog att minnas o saknas. jag saknar allt. stort som litet. roligt som mindre roligt. jag vill tillbaka, jag vill känna känslan av den samhörighet vi hade. sakerna vi gjorde. allt som sas. alla skratt. cass, molle, sanne, amme, lotta camilla.. det var typ vi. vi var ett lag. vi var mer än ett lag. enligt mig.

o cass jag saknar dig nå så grymt.

it’s what i am.

jag kan inte styra mina tankar längre, du har tagit över allt utrymme som en gång fanns. du finns överallt. inom mig. allt jag gör, allt jag ser, allt jag hör, påminner om dig. o hur ska jag få dig att förstå, hur ska jag få mig själv att sakta ned?  jag måste andas. jag måste titta mig omkring. jag måste vara lite försiktig. jag vill inte hittas under marken igen… men det värsta utav allt, det är att vissa av såren inte har läkt. jag märkte det i helgen. jag märker det nu dagligen. o jag vill inte vara sån, jag vill inte vara sån mot dig. för du har inte gjort något fel. det är jag, det är mitt huvud som spökar o allt ont som en gång hänt. o jag har så svårt för att tala om det, jag har svårt för att erkänna att jag är svag. jag trodde att jag rest mig med huvudet högt o lämnat allt som en gång var.. men ja, jag hade visst fel. o jag förbarmar såren som inte läkt. ytliga sår läker fort i jämförelse med de som finns inombords, det kan jag lova. jag vill inte att du ska se mig som ”den som är den”.. jag vill inte dras med tankarna om att du skulle göra nå dumt. men dem finns. o dem gör mig förvirrad o rädd. livrädd. säg åt mig att andas, håll min hand o tryck den mot ditt bröst. viska i mitt öra, ta mig sedan i din famn o låt tiden stanna upp för ett tag.. slut sedan dina ögon o önska dig något, för det kommer jag göra.. var så säker.  vill att du ska veta vem jag varit, vem jag är o vem jag kommer att bli.