Don’t hate on me.

drama. drama. drama.

okej, mitt liv verka kretsa kring drama nu för tiden. drama var egentligen allt jag ville komma ifrån, men det verkar som om det inte spelar någon roll vilka val man gör. man hamnar där ändå! det går inte att undvika, det går inte att förutspå o det går definitivt inte att fly. jag har insett allt eftersom att jag haft aningen höga tankar om mig själv. jag har dessvärre alltid trott mig ha ”turen” på min sida. att jag alltid kom undan, men kan hända att det är fel…haha! nä, men man får stå sitt kast då o då, men jag måste säga att jag sköter mig snyggt. o det finns bara en endaste människa just nu som jag kan prata med, en människa som borde veta allt om det här. ett praktexemplar! i vilket fall som helst så börjar jag tröttna på det här, på alla människor som går om varandra, som snackar bakom ryggen, som tror sig lita mest på den som sitter bredvid. ni har så fel, ni har så in i helvetes jävla fel. o för att inte tala om alla de gånger man upptäcker att det man anförtror åt någon går i omlopp, o rätt var det är så dyker en förnyad version av berättelsen upp. o hur kan man någonsin låta bli att tycka att det är underhållande att titta på!? när folk gör sitt bästa för att vända kappan efter vinden. jag säger blås, blås bort dem. nog om detta, finns inte tid att slösa.

idag var jag med om något fruktansvärt. världens jäkla spindel kröp framför fötterna på mig! tror ni att jag dog eller!? JAAA-A, näst intill i vart fall. fick en mindre syn av ”ljuset” på andra sidan åtminstonde. o som om inte det var nog så kryper den förbi på golvet senare när jag ligger o kollar på tv. jag tog på mig ytterskorna o fattade innebandyklubban o gav mig in på spindel-jakt. äckligt värre. med hjärtat i halsen begav jag mig mot hörnet i vardagsrummet. mycket riktigt låg odjuret på sin vakt bland sladdarna. jag fattade den stora glaskrukan o lirkade ut den jäkeln så jag kunde stänga in den. nu funderar jag på att tortera detta odjur genom att tvingas ha mig vakandes över sig tills den döör. en rättvis död enligt mig. usch o fy!
länge leve modiga jag!

jo, sen vill jag bara tala om att jag saknar min vän. min älskade vän. det tär på hela mig att inte ha henne vid min sida. det känns både fånigt o ynkligt att gråta över en vän som befinner sig två timmar härifrån, men samtidigt finns det inte någon annan som får mig att må så bra som hon. så jag känner att det är helt okej att hon får mig att känna sådär. hon är min soulmate, o dem får man älska gränslöst
så amelie, om du läser detta…så ska du veta att du finns i mina tankar o självklart i mitt hjärta. jag hoppas vi ses snart igen, ska göra alla läskiga miner jag bara kan. jag kanske till o med hinner öva på en ny haha. love you boopi <3

godnatt, dröm fina drömmar..

over and out.-

bumpy ride.

okej, då var man här åter igen…o då pratar jag inte om bloggen, även om jag är här just nu med.. men fan, jag orkar verkligen inte. inte nog med att jag inte kan sova, man blir ju förbannad också. o hur kul är det sådär mitt i natten!? helvete! inte okej, tänk på det.

helgen har varit galen som vanligt. på ett helt underbart sätt. jag har haft sjukt kul både fre och lördag. i fredags hade vi avskedsfest för amme här hemma hos mig. den mest lyckade ”förfesten” på jäkligt länge. det var liksom fullt ös, dans, sång o galenskap! uppskattas starkt.
igår, lördag…for vi upp till gbg igen vi plockade upp melissa på stationen, sen tog vi oss med nöd o näppe till johanna där vi dumpade lite grejer o fixade lite. sen vart det vidare till förfesten, det tog också ett jäkla tag att hitta, stackars emelie! väl framme, var det bara till att tagga ordentligt. sen åkte vi mot saga bar där vi stannade till kl 3, sen snabbt in på gretas för o dansa sista timmen där. helt lyckat! mycket trevligt må jag säga.
idag har jag varit skapligt trött, men jag har redan börjat se fram emot nästa helg. speciellt lördagen, då emelie ska ha sin fest. kommer bli underbart festligt. ge mig lördag!

helgen bjöd på en del överraskningar o en del leenden! gillas. fina ord.

åh, jag blev ganska glad innan idag… jag upptäckte att jag är förbi, förbi den där tunga fasen som aldrig vill glömma. jag glömde, jag glömde…glömd. du blev tyst i telefon o jag visste att jag försvann. jag var inte där jag var sist…o det märkte du också. det kändes plötsligt befriande. o nu står hela världen i lågor efter mitt elduppehör. brinn historia, brinn.

ingen som kallades allt, gick för att samla mod.

over and out.-

my only one

de säger att man lär av sina misstag, men hur ofta händer det? man är vem man är, inte sant? o har inte folk i hela ens uppväxt försökt att pränta in det i huvudet, att man ska vara som man är. det beror väl så klart på vad det gäller. som med allt annat. allt är relativt. men när man plötsligt känner sig som en ny människa, o för stunden iaf känner sig nöjd med det… är det en förbättring då? för att man kanske lärt av sina misstag.. jag hänger inte med i svängarna när det gäller att filosofiera. speciellt inte när jag själv sitter med mina egna tankar, för det är väl så, att man själv vet bäst!? i min värld är det så iaf, när jag diskuterar med mig själv. jag finner det högst lämpligt att besvara sina egna frågor med rätta svar. o jag har tänkt på en sak, är människor innerst inne goda eller onda? det enda svaret skulle kunna vara att allt igenom, innerst inne, så är vi bara djuriskt egocentriska. o det skulle ju kunna innefatta både ont o gott, om jag får säga det själv. o vem styr våra begär? jag vägrar tro på detet, jaget o överjaget. kunde gubben inte komma på nå mer lockande. något mer mystiskt. då skulle iaf jag bli mer intresserad o hänförd. nog om detta!

jag förundras över människor, ibland kollar jag på dem…o bara ser saker som jag inte sett förut. det konstigaste inträffade en gång när jag gick på stan. det var i slutet av trean på gymnasiet. jag o några klasskompisar hade varit o ätit o vi var på väg ut från hello. jag gick sist ut har jag för mig. iaf, när jag gått några steg passerar en gammal tant framför mig. snett framför mig. hon hade en grå långkappa, en lila hatt o svarta skor. jag såg knappt ansiktet först, för ryggen var lite krökt o hatten satt så långt ner. helt plötsligt tittar hon upp lite o jag fångar henne i ett ögonblick. det jag såg gav mig en rysning men samtidigt något slags lugn. hennes ansikte var blekt o hon hade en del pigmentförändringar, liknande födelsemärken. hennes blick sa mig dock allra mest. hennes ögon var så fina, men dem berättade mer än någon kunnat säga mig med ord. i hennes ögon såg jag en otrolig lidelse, har aldrig sett något liknande. som om hon gömde blicken för att inte tala om allt hemskt hon upplevt genom sina många år. i sekunden jag mötte hennes blick hände något, jag har aldrig tidigare försökt förklara detta, o nu förstår jag varför. det kan inte förklaras med ord. det var iaf helt speciellt o på något vis har det förändrat mig o min syn. ville bara dela med mig av det.

nu ska jag snart börja tänka på morgondagen, alltså snart läggdags.

and it burns, like me for you.

over and out.-

I learned to live half alive

efter ett försök att blogga i natt, så tar jag upp kampen igen. om det skiter sig denna gången med så ger jag upp, då får det vara helt enkelt.

okej, det har hänt sjukt mycket dem senaste månaderna. först o främst förlorade jag en kärlek. det tog jäkligt hårt på mig.. o självklart sitter en del fortfarande i, det är ju knappast något som kommer försvinna bara sådär. o som jag sa till corny….det var liksom Den. men strunt samma nu. jag har blickat framåt, jag har lärt mig att leva utan den halvan av mig själv. för det är så det kommer vara, kommer sakna en andra halva. party with my pain, som jag så ofta säger!

över till allt det positiva, för det finns det mycket av. detta har varit en helt underbar sommar, den bästa på väldigt länge. alla fina människor har gjort att dagarna bara flugit förbi, i skratt o glädje. jag har upplevt så mycket, fått så många nya minnen att ta med mig o för evigt komma ihåg. nya o gamla vänner har gjort mina dagar värda att hyllas. tänk vad mycket påhitt o bus som vi hållt på med i sommar. o jäklar vilka festkvällar vi haft.. lite både här o där. kärlek till er alla som bidragit till en galet fin sommar! tack.

vad händer nu då, tänker jag.. sommaren är i princip slut, vilket stormen bekräftar väldigt väl. jäklar vilka klimatförändringar det är hela tiden. inte bra! jo, jag vet som inte vad jag ska hitta på nu. jag har mitt sista schemalagda pass på jobbet imorgon. kommer jag få fortsätta att vara timanställd? vill jag det? kommer jag äntligen dra mig utomlands ett litet tag? vill jag det? helst av allt skulle jag vilja bo med mina käraste vänner, i en annan stad. jag vill skriva, jag vill arbeta eller plugga med att skriva. skriva om saker som berör, eller kanske upprör… jag har iaf kommit på att jag ska, om ett tag, sätta ihop en egen diktsamlingsbok. det hade varit riktigt fint att faktiskt kunna läsa alla sina texter i en bok. att bara ha dem på ett o samma ställe hade ju varit skönt. o jag har kommit på en helt grym framsida till boken. älskar min kreativa sida ibland, det är det enda som fungerar just nu känns det som. allt annat inom mig ligger tyvärr på paus haha.

på tal om ingenting, jag vill tatuera mig. nu, snart! jag vet dock inte vilken jag ska göra först.. har tre stycken på lager, som jag helst skulle vilja fixa så snabbt som möjligt. får la se vad som händer med det där antar jag.

nu kom det mest massa obetydligt babbel igen, men tro mig, hade datorjäveln inte krånglat i natt så hade det varit lite mer läsvärt. men men, det får bli så här just nu. skriver kanske ikväll igen, om jag har lust o tid.

over and out.-

när du rör vid mig.

o jag vill veta vad du önskade den där natten under stjärnorna. o jag vill veta vad du önskade den där gången jag fångade en ögonfrans på din kind. jag vill kunna se dig enkel o aldrig svår. jag trodde du kunde ge mig allt, allt jag ville ha.. men det verkar som om detta skulle bli svårare än vad vi båda trott. du gav så mycket innan, du lovade så mycket innan, att jag bara kunde tro att det verkligen skulle bli perfekt. det är inte jätte dåligt, men det finns så mycket olikheter oss i mellan. samtidigt är du så himla rätt ibland, vi tillsammans har blivit mer rätt än någon gång innan. men hur lång tid ska det ta, hur lång tid orkar jag vänta?

jag blir varm i kroppen när jag hittar ett av dina hårstrån som fastnat på min tröja, en liten påminnelse om att du varit så nära. jag blir så glad när jag hittar din t-shirt på sängen, din lukt spelar mina tankar ett spratt. jag blir så stolt när du uppriktigt berättar något i förtroende, när jag vet att du anförtror dig åt mig. jag blir stum o helt förlägen när du är sådär vacker… o jag blir någon när du rör vid mig. 

hur kan det va försent att säga som det är?

det är så mycket ondska som lever, inom mig, inom dig. ilskan biter sig fast i varenda liten del den bara kan få tag i. o det hugger som knivar i magen, varje gång jag tänker efter. jag antar att vi ligger ganska lika. vi har våra upp o nedgångar just nu, ibland mår vi bra, ibland gör det så ont att man knappt kan stå upp. varenda text jag läser eller hör, påminner om dig eller mig eller oss. tiden går, men rädslan finns kvar. jag finner då o då problem som går att lösa, men du är ett problem för stort för att ens kunna ta i. jag har lagt dig i min ficka, för borta är du inte på långa vägar. kraften finns där ibland, ljusa stunder kommer oftare nu än innan. men du vet inte hur ont det gör, du anar inte vad jag tänker.. hur kan saknaden ta form, formas o bli större än vad som ryms inom mig. jag vill bara lägga mig ned, känna asfalten mot min kind. stänga av allt runt omkring, lyssna till mina dova andetag. jag vill resa mig upp igen, ny o fräsch. min hand nuddar andra själar, men i själva verket rymmer den bara från tomheten av din hud. du gick din väg, feg o svag. kom aldrig att tro att du ska få samma kraft att förstöra igen. tro aldrig att du någonsin kommer mig så nära igen. det vackra sa farväl o jag försvann.

du släckte alla ljusen den natten o jag minns varje stund. min sorg blev deras glädje för en stund.

o jag följde dig längs vägen den natten, så vuxen i din hand..

du kan väl komma o titta i alla fönster om natten med mig? bara för att försäkra mig om att inget ont finns där ute. var det egentligen så att det jag var rädd för, stod precis bredvid mig o höll mig i handen? var det du som försäkrade mig om att inget skulle hända, som skulle skada mig som mest?

det fanns en kärlek…… o ibland vill jag bara ha det så igen.

hej alla glada! insåg nyss att jag inte varit här på år o dar.. eller det är så det känns. dem har ändrat sidan o hela grejen o jag visste fan knappt hur jag skulle bära mig åt för att titta på mina tidigare inlägg.

vad kan jag säga om nuläget? jag vill ha ett jobb! det är väl det största problemet just nu. förut såg man fram emot helgerna, nu gör man inte ens det. vardagarna har liksom dragit ner hela grejen med helgen. men men, det är min deppiga historia det..

o just ja.. fan vad jag stör mig på mig själv ibland, kan knappt hålla tillbaka ord o handlingar. jag är som ett litet barn som sitter i kundvagnen på ica o gömmer klubbor i fickorna fast mamma har köpt åt mig. varför är det så? är det för att jag vet att dem där klubborna som mamma har, kommer ta tid att få? o för att klubborna jag har i fickan kan jag äta när jag vill? jag vet inte. men illa är det.. eller inte så illa som det låter kanske, men jag kan inte säga att det är lätt som en plätt   jag är inte bra på att ha saker jag inte kan nå, eller när saker tar tid. men vet ni, på tal om klubborna. jag kom fram till ganska snabbt att det är bättre att tar dem som mamma har köpt, för då har man inte varit stygg, eller gjort fel.. så jag satsar helhjärtat på klubborna som mamma köpt åt mig haha. ingen hänger med hoppas jag, för det är komplicerat nog som det är höhö..

jag säger bara.. ”låt det för alltid lysa om oss två. låt det alltid vara kärlek som för oss samman…”

ond cirkel

när allt rör sig, men du står still. säg mig, hur står du ut? hur överlever du dagen när allt omkring dig rör sig framåt, men inte du?  när du står o stampar på samma ställe, samma plats.. jag vill intala mig själv att det jag skriver om just nu, inte handlar om mig själv. att det inte stämmer överrens med min vardag. men jag antar att jag inte kan blunda, jag antar att det är så det ser ut just nu.

solo.-

jag vill stänga av allt för ett tag. tills jag lugnat ned mig.

ännu en gång…

ännu en gång.. ännu en favoritlåt. den är så fin, så vacker, så bra!

bara lyssna på den så säger den så himla mycket.

Ron pope – You’re the reason i come home. (även himla himla himla bra är…. Ron pope – a drop in the ocean)