my only one

de säger att man lär av sina misstag, men hur ofta händer det? man är vem man är, inte sant? o har inte folk i hela ens uppväxt försökt att pränta in det i huvudet, att man ska vara som man är. det beror väl så klart på vad det gäller. som med allt annat. allt är relativt. men när man plötsligt känner sig som en ny människa, o för stunden iaf känner sig nöjd med det… är det en förbättring då? för att man kanske lärt av sina misstag.. jag hänger inte med i svängarna när det gäller att filosofiera. speciellt inte när jag själv sitter med mina egna tankar, för det är väl så, att man själv vet bäst!? i min värld är det så iaf, när jag diskuterar med mig själv. jag finner det högst lämpligt att besvara sina egna frågor med rätta svar. o jag har tänkt på en sak, är människor innerst inne goda eller onda? det enda svaret skulle kunna vara att allt igenom, innerst inne, så är vi bara djuriskt egocentriska. o det skulle ju kunna innefatta både ont o gott, om jag får säga det själv. o vem styr våra begär? jag vägrar tro på detet, jaget o överjaget. kunde gubben inte komma på nå mer lockande. något mer mystiskt. då skulle iaf jag bli mer intresserad o hänförd. nog om detta!

jag förundras över människor, ibland kollar jag på dem…o bara ser saker som jag inte sett förut. det konstigaste inträffade en gång när jag gick på stan. det var i slutet av trean på gymnasiet. jag o några klasskompisar hade varit o ätit o vi var på väg ut från hello. jag gick sist ut har jag för mig. iaf, när jag gått några steg passerar en gammal tant framför mig. snett framför mig. hon hade en grå långkappa, en lila hatt o svarta skor. jag såg knappt ansiktet först, för ryggen var lite krökt o hatten satt så långt ner. helt plötsligt tittar hon upp lite o jag fångar henne i ett ögonblick. det jag såg gav mig en rysning men samtidigt något slags lugn. hennes ansikte var blekt o hon hade en del pigmentförändringar, liknande födelsemärken. hennes blick sa mig dock allra mest. hennes ögon var så fina, men dem berättade mer än någon kunnat säga mig med ord. i hennes ögon såg jag en otrolig lidelse, har aldrig sett något liknande. som om hon gömde blicken för att inte tala om allt hemskt hon upplevt genom sina många år. i sekunden jag mötte hennes blick hände något, jag har aldrig tidigare försökt förklara detta, o nu förstår jag varför. det kan inte förklaras med ord. det var iaf helt speciellt o på något vis har det förändrat mig o min syn. ville bara dela med mig av det.

nu ska jag snart börja tänka på morgondagen, alltså snart läggdags.

and it burns, like me for you.

over and out.-